konfiteradeflugan

När man skriver om matställen är variationen viktig. Vi tycker mycket om finare och dyrare ställen men försöker oss också på ställen av lite enklare karaktär.

Den 29 april besökte vi Tapiato i Lund. Det är en liten restaurang mittemot universitetshuset som serverar texmex-mat. Inredningen var klart inspirerad av Mexiko, men det hela kändes väldigt anpassat och försvenskat. Musiken var på en dämpad och behaglig nivå.

När vi satte oss vid bordet upptäckte servitrisen att glödlampan i vår sombrerolampa var trasig. Hon gjorde något försök att byta den men det lyckas inte. Vi satt alltså utan ljus över vårt bord och på den vägen var det.

Vi beställde poppers och vitlöksbröd till förrätt. Poppersen var goda och spröda med bra cheddarsmak. Till dem fick vi sallad av olika slag och det är här det fortsätter utför. Salladskål? Vem åt senast salladskål? Den försvann fullständigt runt 1990 och det fanns en anledning till det. Den är förtvivlat trist. Salladskålen hade sällskap av majs, en tomatklyfta och en sked syltade grönsaker. De sistnämnda stack ut som både smakrika och trevliga. Gott, men det motiverar inte ett pris på 70 kronor. Vitlöksbrödet var gjort på köpt baguette och hade visst fin vitlökssmak men var inte så väldigt utmanande. Vad vi däremot undrade var om man inte får tallrikar till förrätter i vanliga fall.

Varmrätten då. Tinas Nachos Acapulco med räkor. Detta var inget vi inte hade kunnat göra själva. En näve halvvarma nachos serverades med en klick av vardera guacamole, gräddfil och salsa. På detta fanns också en handfull konserverade burkräkor. Det hela var bara trist, enformigt och föga imponerande. Detta då till ett pris på 105 kronor. Hälften av det priset hade möjligen varit motiverat.

Gabbis beställde Fajitas mix, och den bestod av två bitar av vardera nöt och kyckling. Köttet låg i en gryta med stora mängder röda bönor som sedan länge förlorat sin spänst. Till detta serverades samma grönsaker som till förrätten och tillsammans utgjorde det hela en stor och väl tilltagen portion. Andra tillbehör var samma såser som till nachosen och en liten hög med riven ost. Det fanns även en typ av ris som enligt menyn skulle ha mexikansk prägel, men som mest fungerade som utfyllnad. Tre små tortillabröd var även inkluderade i måltiden. Denna rätt gick lös på 149 kronor.

Vanligtvis brukar vi yvas över smaker och kombinationer, men här fanns helt enkelt inget att kommentera. Inget smakade någonting och då är ju ändå det mexikanska köket inte känt just för sin mesighet gällande smaker.

För att inte fullständigt tappa modet försökte vi hitta några positiva drag: Ölen, Cruz Campo, var kall och god, innergården hade varit fin vid vackert väder och servicen var snabb.

Mer än så finns inte att säga om besöket. Vi lämnade stället 450 kronor fattigare och en erfarenhet rikare: Vi hade nu hittat en krog som var värd en singelfluga!

Ibland blir det inte som planerat. Länge hade vi tänkt ta med oss boken på ett besök på Restaurang Retro i Malmö. Det skulle ske en afton när Tomas Fridén jobbade i köket, eftersom ryktet om hans fallenhet nått oss. Men tiden gick, ett nytt jobb dök upp för Tomas och vårt besök i den här mannens grytor hade gått om intet om vi inte fått en inbjudan till en "hemma- hos- middag".

Middagen inleddes med en fördrink. Den var av okänd spritsort och serverades något ljummen. Efter denna bars en perfekt upphälld öl fram; med skumkrona och immiga glas. Allt detta med hög servicegrad. Under fördrinken blev vi förberedda på vad vi skulle få på våra tallrikar. Till förrätt skulle det serveras grön ärtsoppa med tryffelcrème och till varmrätt knaperstekt ankbröst med blomkålspuré, smörsvängda sparris och en rödvinssås.

Förrätten serverades i stora varma tallrikar. Den gröna soppan var vackert upphälld runt en klick crème och med droppar av tryffel som dekor. Soppan hade en krämig konsistens och synnerligen väl avvägd balans mellan den syrliga crèmen och den lite söta soppan. Det som kunde invändas var att portionen var lite väl tilltagen. Det skulle bli svårt att orka två rätter i den här storleken. Det vi också saknande var en bit bröd för att bryta av den ganska kraftiga tryffelsmaken med.

Ankbröstet anlände till bordet på en upplagd portionstallrik, även den varm och rätten hade ett förföriskt upplägg. Ankbröstet serverades i väl tilltagna portioner med en fantastisk knaprig yta och en perfekt temperatur. Blomkålspurén var väl uppblandad med potatis och hade fått en blank yta och mjuk och luftig konsistens. Blomkålen kändes nyskapande och vann överlägset över en vanlig potatispuré. Såsen hade kokats ner och hade en fantastisk smakhöjd. Den gifte sig med ankan och purén på ett sällan smakat sätt. Sparrisen hade riktigt krispig konsistens och knopparna fick det hela att lyfta ännu ett steg. När det gäller varmrätten fanns inget att anmärka. Den var helt enkelt perfekt.

Det serverades ingen dessert, men med tanke på portionernas storlek och kraftfullhet var det välplanerat att stå över den sista rätten.

Vi tackar helt enkelt för oss och ger Tomas kokkonst 5 konfiterade flugor. Må han snart gästspela på en krog nära er så ni får möjlighet att avnjuta den här mannens matlagningskonst!