konfiteradeflugan

Nu har flugorna ännu en gång varit ute på recensionsrunda. Denna gång ville de vara steget före Bong och intog en av Malmös nyaste krogar, Söderbloms lounge och bar på Östra förstadsgatan.  Lokalen är stilren i svart, vitt och rött och den känns fräsch och ny. Bemötandet från serveringspersonalen är trevligt och familjärt men ändå proffsigt och effektivt. Snabbt kom vi på plats och fick menyerna samt vår dryck, mineralvatten och en Mariestad.

Menyn var en trevlig bekantskap med flera fina förrätter som SoS och rostad paprikasoppa med pilgrimsmusslor. Dock hade flugorna på känn att det skulle bli för mycket med tre rätter denna afton och valde att spara förrätterna till nästa besök - för ett sådant blir det, det kan utlovas redan nu- och istället gå på varmrätterna. Fyra fiskrätter fanns på menyn men magarna skrek efter grillat kött och från grillmenyn, som erbjöd stor variation av både köttsorter och storlekar, plockades en entrecote och en ryggbiff. Till detta fick man välja potatis och sås och det självklara valet här var purjolökspotatis och Söderbloms specialsås - en egenhändigt komponerad sås.

Köttet anlände upphöjt på grillade grönsaker som även fått sällskap av grillad sparris, och nu vattnas det rejält i munnen. Efter ett jack i köttet vet vi: Detta är perfekt tillagat. Köttet har umgåtts med grillen helt enligt våra önskemål och kvalitén på köttet skäms inte för sig. Potatisen serveras i en form vid sidan och det utlovas påfyllning på både den och såsen om så önskas. Såsen var i sig en intressant i historia . Det var en blandning av bearnaise och rödvinssås, mixad med hackad rödlök och det hela smälte perfekt ihop med grillbiten och potatisen.  Det åts, åts och åts och se - det var roligt hela tiden. När köttet var slut var magen alldeles lagom mätt och gommen glad som en lärka. Detta var helt enkelt gott och bra käk!

Vi lät inte oss stoppas där utan högg in på desserterna. De var tre till antalet plus den nu nästan obligatoriska tryffeln. Vi föll som vanligt för creme brulén och det kändes som ett riktigt val. Konsistensen var fin, smaken mjuk och rund och täcket knaprigt. Tallriken var dessutom snyggt dekorerad med bär och choklad.

Till det sista: Notan. För denna ypperligt välsmakande middag fick vi pröjsa 230:- per man! Det gör faktiskt det hela till en tramsigt prisvärd och smakrik historia och för första gången på mycket länge sätter vi betyget 4 flugor. Det för den fina och uppmärksamma betjäningen, den goda maten, det fina upplägget och det rara priset. Vi säger tack till Söderbloms och hoppas att Bong snart kommer och hälsar på. Vi är övertygade att denna nya stjärna på Malmös kroghimmel då får ännu en blomma i hatten.

Efter bombdåd i idylliska Lund stängde vårt gamla vattenhål &bar. Ur askan uppstod Myntha kök och bar och det var dit vi styrde kosan en kulen februarikväll.

Vid ankomst till Myntha hälsades vi välkomna av en styck trevlig servitör. Vi fick slå oss ned vid vårt bord och fick våra menyer. Menyn består av fem förrätter, sju varmrätter som spänner mellan pasta och fisk till kött och "Myntha steaks" samt tre desserter. Förrätterna ligger runt 79 kr och varmrätter från 139 - 235 kr. Någon vinlista fick vi aldrig men vi såg att den fanns.

Våra magar skriade efter mat så vi fick be om något att gnaga på innan maten kom och vi fick in en korg bröd och en skål olja. Inga brödtallrikar. Vi gillar bröd + olja men kom igen - det är inte "rustikt, italienskt, lantligt" att servera bröd så - bara slabbigt. Men det gick ner - vi är inte nödbedda.

Som varmrätt valde båda flugorna den gräddiga fisk- och skaldjursgrytan smaksatt med saffran, tomat och vitlök och toppad med aioli för 139 kr. Varmrätten serverades hyfsat snabbt tillsammans med två bitar vitlöksbröd. Portionen var enorm. Hulken hade med lätthet blivit mätt. Smaken var fin; len och gräddig med en behaglig balans mellan vitlök och tomat. Fisken gissar vi var lax och skaldjuret för dagen var burkräka. Smaken (undantaget räkorna) var det som sagt inget fel på men den enooorma portion som serverades gjorde att man tröttnade efter ett tag. Burkräkorna lämnade en järnaktig smak som inte var helt toppen. Kanske kunde kocken ha brutit av med något välsmakande skaldjur på toppen - några färska musslor eller en kräftklo. En annan variant vore ju såklart att servera grytan i mindre portion och använda färska räkor. Aiolin var fin och smaksatt med citron - fräscht och gott.

Trots stinna magar togs beslutet att flugorna skulle kalasa på ännu en rätt - en dessert. "Gammeldags (?) vaniljglass" och enligt menytexten skulle den vara "Hemmagjord såklart, med varm chokladsås och bananchips". Nu la Myntha in en andra växel och höjde sig ett snäpp. Riktigt god vaniljglass serverad i en skål men den lena, goda chokladsåsen i en egen skål vid sidan om. Så enkelt och så gott! Bananchipset var en torr och hård historia som vi hoppas de stryker direkt. På toppen av glassen tronade en kvist mynta... Nice!

Vad blir då betyget? Nja, Bong yvdes ganska rejält över servicen och visst, den var inte alls otrevlig men då lokalen inte var överfull önskar vi att de visat oss något mer uppmärksamhet och presenterat vinlistan, serverat dryck lite kvickare, gett oss assietter till brödet och helt enkelt tightat upp det hela. Det var lite slappt om man säger så. Inte otrevligt alls - bara lite ...

håglöst? Vi hoppas inte att Myntha tröttnat redan utan gasar på istället och lyfter sig ett snäpp. Både angående service och mat. Man får kvantitet för pengarna men inte alltid kvalité.

Betyg: Tre mätta flugor.

Hela kalaset landade på 541 kr och då drack vi mineralvatten/lättöl samt dubbel espresso/te till. Eller dubbel expresso som det heter på Myntha-språk...

Klostergatan i Lund har fått en ny restaurang: Gourmet Grön. Den ena flugan har hört skvallret om konceptet från gröningens hemstad Karlshamn och nog har det varit goda ord som nått öronen. Frågan var: Skulle stället leva upp till sitt rykte?

Som på så många ställen möts man av en delikatessdisk där man kan köpa med sig diverse godsaker hem. Vi väljer dock att ta trappan upp där vi möts av en leende servitris och ett dignande buffébord. Vi beställer en meny bestående av buffé, varmrätt och efterrätt och undrar hur det hela ska gå till. Servisen såg den lätta förvirringen och instruerade: Först hugger man in på buffen, sen löser sig resten. Sagt och gjort: Hugga in var just vad vi gjorde! Små marinerade champinjoner trängdes med cole slaw, en enorm parmesanost och mängder av andra grönsaker och tillbehör. Ett av tillbehören som verkligen stack ut var rostade valnötter. Så enkelt och så gott! På bordet fanns även lite kallskuret och skaldjur. Åsynen av det hela var så vackert att änglarna grät och smakerna var höga och grönsakerna spänstiga. Smakerna och färgerna hade verkligen satts i centrum i den avskalade lokalen och den mycket serviceinriktade och otroligt trevliga personalen gjorde allt för att vi skulle känna oss som hemma.

Men sen kom varmrätten. T fick en fläskfilé med champinjoner och potatisgratäng - något som vem som hade kunnat sno ihop en bra lördagskväll. G presenterades för en bulgursallad med räkor och kronärtskockshjärta och blev inte speciellt glad av det.  De tidigare så höga smakerna hade nu fallit platt. Vi var bara förbryllade. Vad var tanken? En sagolik buffé och sen det här? Betyget dallrar betänkligt och efter att vi fått i oss det varma undrar vi vad som ska komma härnäst.

Då slår de till igen!  Hej och hå! Äppelkaka - med kakbitar, och inte vilka kakbitar som helst utan av fina mandelbiscotti. Till det en punschgrädde vilket blev en högst angenäm kombination. Trots att magarna vid det här laget putar betänkligt kräver desserten en omtagning, vilket var fullt möjligt då även den serverades i bufféform.

Hela menyn landade, med dryck, på under 300 kronor och det var den absolut värd. En del av den kunde gott ha kostat mer än så utan att smålänningen hade skrikit. Det vi sätter oss emot är varmrätten. Varför? Konceptet - för det är frågan om ett koncept - hade definitivt mått bättre av att varmrätten blev en del av buffé, för det var minsann synd att de rara ärtor som serverades på det dignande bordet skulle komma att bli förrättsstämplade.

Gourmet Grön får 3 konfunderade men hoppfulla flugor, som verkligen hoppas att det varma snart blir en del av buffén.

På Klostergatans Vin - och delikatess var det för ovanlighetens skull ganska tomt den måndagen vi satt för vårt besök. I vanliga fall är det fullsatt i den avskalade men trevliga lokalen, där man förutom att äta kan köpa med sig godsaker hem från den välfyllda disken som finns i ett hörn av lokalen, men idag är det som sagt mycket tunt på gäster.

Vi blir visade till vårt bord av en trevlig servitör som förutom att ge oss menyer även presenterade den för kvällen aktuella månadsmenyn. Drycken - mineralvatten och rosévin som inte presenterades på något vis - kom snabbt in tillsammans med gott bröd. Det hela åtföljdes av ett smör som strösslats med salt men som kanske borde ha lämnat kylen ett litet tag innan serveringen.

Vi valde att äta månadens meny som bestod av Scampi med citronbrioche och gräslökskräm, kalvrygg med tryffelhollandaise och grön sparris och som avslutning chokladfondant med lime- och basilikamarinerade jordgubbar.

Vi vet att det inte är helt PK att sätta i sig scampi, men med det lilla dåliga samvetet gnagande i huvudet högg vi in på förrätten. Räkorna var perfekt tillagade med en fin spänst och smak. Tyvärr hade de fått sällskap av en brioche som mest smakade smör och att den skulle vara citronsmakande var inget man hade noterat om det inte hade stått på menyn. Gräslökskrämen var inte heller speciellt smakrik, utan lämnar gommen med ett jaha. Dock var rätten mycket tilltalande i både färg och form.

Snart efter att vi fått förrätten avdukad gjorde kalven entré. Två stora bitar kött serverades på en hög av sparris och ärtor (sic!). Hela anrättningen badade i en vacker gul hollandaise. Till detta kom en skål med smörsvängd nypotatis. Kalven var till en börjar riktigt fin i smak och konsistens. Längre in i biten mötte vi dock senor och den innersta biten var väl rare. Såsen hade en ganska tunn smak och av tryffeln märkte man inte mycket men konsistensen var även här fin. Det känns som att köket har tillverkat den här rätten en gång för mycket och nu gör det hela på rutin. Rutin kan vara bra men inte när den kombineras med bristande engagemang. Kanske visste servisen också att så var fallet för den obligatoriska frågan om det var gott byttes ut mot "är ni mätta?".

Lite besvikna över de två första rätterna inväntade vi desserten. Den hade en annonserad ankomsttid på 10 minuter och innan de minuterna var till ända hade en fantastisk doft av choklad spridit sig i rummet. Chokladfondanten serverades i form av en muffins och chokladen i dess inre hade antagit flytande form. Jordgubbarna hade mycket smak, både i sig själva och av marinaden och de hackade pistagenötterna som strötts ovanpå var pricken över i:et. Vilka smaker! Vilket upplägg! Vi suckade av lycka och insåg nu vad det är för krog vi hamnat på. Det här köket skulle säkerligen en annan dag kunnat få oss att hjula av lycka.

Till desserten serverades vi den lenaste lilla espresso. Inte undra på att krogens barrista har haft framgångar i diverse tävlingar.

Det hela gick lös på 345 pix och det känns inte som ett rån. Dock skulle vi gärna se att alla rätterna höll samma klass som desserten och på det hela taget tar sig Klostergatans vin och delikatess upp till tre pigga flugor.

Vi lämnade stället mätta, belåtna och med en fundering på vad köket hade kunnat prestera en dag som inte var en sovande lundamåndag i mitten av sommaren.

Igår gjorde flugorna än en gång ett nedslag i Malmös krog- & restaurangdjungel. Stället för kvällen blev Volym som ligger på Kristianstadgatan 7 vid Möllevångstorget.

Vi valde att sitta ute och äta och vi fick snabbt ett bord samt menyer och ett glatt bemötande av servitören. Men sedan började allt gå i slow motion... Uteserveringen var vid denna tidpunkt ingalunda full, det var ett annat sällskap på sex personer och så vi två. Så man kan inte ursäkta att vi blev liksom bortglömda på att personalen hade fullt upp. Vi fick vänta ca 15 minuter på att få beställa och sedan ytterligare 10 minuter på att få in lite bröd och dryck.

Tack och lov var brödet fantastiskt; ljummet och gott med en härlig skorpa!

Vi beställde även in lite vitlöksbröd före maten och det skulle gå att fixa meddelade servitören trots att det inte stod på menyn. Av någon outgrundlig anledning så glömdes detta bort! Vi såg inte röken av vårt hett eftertraktade vitlöksbröd och vi orkade inte fråga då våra varmrätter serverades efter inte allt för lång väntetid.

G:s varmrätt bestod av en härlig kalventrecote med tryffelpotatis, gremolatasmör, rödvinssky och grön sparris för 179 kronor. Entrecoten var fantastiskt mör och fin - kan vara den bästa hon ätit. Smaken förhöjdes ytterligare av gremolatasmöret med sin underbara citrontouche.

Tryffelpotatisen serverades som en liten gratäng vid sidan om och var perfekt i konsistensen med en väl avvägd tryffelsmak.

T:s varmrätt bestod av fin-fin gös med som vilade på en bädd av dinkel och bönor. Till detta serverades spänstiga vårgrönsaker, gräddmangold och parmesan. Fisken var mycket bra tillagad! Att kalla mangolden för gräddig är dock en överdrift men rätten var ingalunda torr. Lite mer riven parmesan skulle inte skadat. Gott tuggmotstånd i dinkel- och bönsalladen.  Kändes som en fräsch, god och ganska nyttig rätt för 159 kronor.

Till detta drack G. ett glas husets röda och T. ett glas Mauro Rosé. Husets röda var ett vin från Sicilien som G. tyckte passade perfekt till kalven. T:s rosé var lite blekare men helt ok.

Vi hoppade över de lite mer avancerade efterrätterna och beställde in var sin husets tryffel för 22 kronor /st. Den serverades i all enkelhet med lite pudrat florsocker och färska jordgubbar. Tryffeln hade en god choklad/kolasmak och man kunde även ana en ton av hallon och apelsin.

Mycket gott!

Vi beställde in varsin kaffe som avrundning och det smakade bra. Servitören frågade om vi ville ha påtår och det ville vi gärna. Precis som vitlöksbrödet glömdes detta bort! Efter att rejält sura väntat på att få prata med någon i personalen (för de bara gick upp i rök under långa stunder) fick vi tillslut betala och då naturligtvis vänta (vänta, vänta...) på att få kvitto osv.

När vi lämnar stället har vi tusen frågor: Varför frågar ingen om vi vill ha något att dricka medan vi tittar på menyn? Varför är vår servitör klädd i ett linne (!!) när han serverar? Ska det bidra till en avslappnad slappestil som ska få en att känna sig som om man var hemma hos en polare? Tack, men nej tack. Ta på dig en tröja åtminstone. Varför är  tjejen som serverar så hålögt ointresserad av gästerna? När ska vissa som jobbar i restaurangbranschen fatta att gästen ska få känna sig som en kung? Vi vill ha åtminstone ett leende när vi betalar närmare 200 pix för en tallrik mat. Varför glöms vårt vitlöksbröd och kaffepåtår bort?

Vi vill verkligen poängtera att maten på Volym är riktigt, riktigt god och vällagad och den förtjänar verkligen en bättre inramning i form av en uppmärksam och mer effektiv servering. Små förändringar skulle göra Volym till ett trevligare ställe.

Betyget blir sammanlagt tre trötta flugor som saknar påtår, vitlöksbröd och lite uppmärksamhet.

Fredag kväll och Stäket har just öppnat. Det är fullbokat men ännu har inte gästerna kommit och intagit sina platser. Miljön andas historia och vid ankomsten blir vi visade ner i valvet på ett välkomnande sätt och försedda med menyn. Det finns en hel del att välja på, både av kött och fisk och klassiker som Stäkets fondue. Men eftersom vår tid är lite knapp får vi lämna "långkoken" till de andra gästerna och istället sikta in oss på den övriga menyn.

Efter vitlöksbrödet, en ganska ospännande upplevelse som vi fick vänta ganska länge på, bärs så varmrätterna in, även de med ganska sen ankomsttid. Vi valde hjortfilé med enbärssås och potatisstänger som serverades med smörsvängda sparris och morötter samt ankbröst med äppelmuffins (ja, som i kakan), persikosås och rostade rotfrukter blandade med "fransk potatis" (div. små potatisar som liknade nypotatis). Fin uppläggning som tilltalade ögat. Hjortfilén smakade som den skulle och ankan lyftes av de sötare tillbehören. Konsistenserna visade att man tillagat kött och fågel förut men potatisarna var i båda rätterna något hårda. Dessutom fanns det några små gruskorn på potatisen i den ena portionen och det är ett no-no. När det gäller smakerna stannade vi tyvärr i lite av ett jaha... För 195:- eller 210:- skulle man nog kunna begära något mer. Gott? Ja. Prisvärt? Nej!

När det gäller servicen finns inte mycket att säga. Den var korrekt och trevlig men vår placering nära baren gjorde att man ibland kände sig lite väl påpassad.

Så till kaffet som serverades helt naturellt med tetramjölk(!). Det är inte ok på ett ställe av det här slaget! Tetramjölk borde endast serveras på ställen där det verkligen är befogat. 
Vi slår även ett slag för små "treats", både före och efter maten! Det kostar så lite men ger gästen ett helt annat intryck av stället! Vi anser att alla krogar- oavsett storlek - för sitt eget bästa borde bjuda på något litet före maten och något till kaffet. Även om det bara är en brödbit och/eller en mintkaka så blir effekten positiv.

Vårt råd är att om ni ska gå till detta klassiska lundaställe bör ni satsa på fonduen. Den serveras snabbt med flera goda såser och till ett pris som inte avskräcker.

Vi sammanfattar det hela med ett "Jaha..." och delar ut tre pigga flugor, som dock tröttnar en stund efter besöket då hålet i plånboken känns större än känslan i magen.

Vi har drabbats av förälskelse och föremålet för denna är Jert och Company på Anno 1900, Norra Bulltoftavägen, Malmö.

När du stiger över tröskeln till Anno 1900 slår det emot dig: Gemytet! Detta är en krog som har gjort hemmakänslan till ett koncept. Vi mottogs av den lågmälda servispersonalen och blev visade till vårt bord. Menyn presenterades på en tavla och där fanns både hälleflundra och pärlhöna. Specialitén på Anno 1900 måste ändå sägas vara grillbuffén och därför valde vi den. Till den valde vi husets röda vin, Moncaro 2006 Marche Sangiovese.

Vi tog vägen till buffébordet där vi under ledsagan av Jert tog för oss av grönsakerna. Potatissallader varvades med rostade paprikor, brynta champinjoner och bönblandningar. Tillbaka vid bordet högg vi in på läckerheterna. Grönsaker kan vara trista, tråkiga och slappa men dessa hade en otrolig spänst och smak. Köket hade tänkt till i smakkombinationerna och behandlat primörerna med all den kärlek som de förtjänade.

Ivrigt påhejade av Jert vände vi ännu en gång tillbaka till buffén där han nu tagit plats vid skärbrädan och serverade väl tilltagna bitar av ryggbiff, kalvstek, tupp, fläskfilé och oxfilé. Till det fick vi en timjansdoftande potatisgratäng och klyftpotatis. Såserna som serverades var en grönpepparsås samt en rödvinssås.

Vilka smaker och vilka konsistenser! För den som älskar rött kött var detta paradiset då de rätt tempererade köttbitarna smälte som smör i munnen. Såserna kompletterade rätterna väl, speciellt grönpepparsåsen som definitivt inte var gjord på mellanmjölk och förtorkade pepparkorn.

Under hela måltiden finns personalen där med sitt glada humör och gemyt. Hela ställas andas hemma och man känner sig mer som en vän på besök än som en gäst. Inredningen bjuder på män i guldram, så även på toaletten. I vilken annan miljö som helst skulle det kunna kännas kitschigt men här harmoniserar det väl med konceptet.

Efterrätt mäktade vi inte med men väl tre koppar gott kaffe var samt ett antal tryfflar. Kaffet bryggt a la minute och tryfflarna serverade på ett rejält kakfat.  

Notan slutade på runt 800:-. Detta ser vi som oerhört prisvärt för den måltid som vi serverades.  Priset i kombo med maten, smakerna och den ypperliga servicen kan bara ge ett betyg - fem kalasklädda flugor.

När man skriver om matställen är variationen viktig. Vi tycker mycket om finare och dyrare ställen men försöker oss också på ställen av lite enklare karaktär.

Den 29 april besökte vi Tapiato i Lund. Det är en liten restaurang mittemot universitetshuset som serverar texmex-mat. Inredningen var klart inspirerad av Mexiko, men det hela kändes väldigt anpassat och försvenskat. Musiken var på en dämpad och behaglig nivå.

När vi satte oss vid bordet upptäckte servitrisen att glödlampan i vår sombrerolampa var trasig. Hon gjorde något försök att byta den men det lyckas inte. Vi satt alltså utan ljus över vårt bord och på den vägen var det.

Vi beställde poppers och vitlöksbröd till förrätt. Poppersen var goda och spröda med bra cheddarsmak. Till dem fick vi sallad av olika slag och det är här det fortsätter utför. Salladskål? Vem åt senast salladskål? Den försvann fullständigt runt 1990 och det fanns en anledning till det. Den är förtvivlat trist. Salladskålen hade sällskap av majs, en tomatklyfta och en sked syltade grönsaker. De sistnämnda stack ut som både smakrika och trevliga. Gott, men det motiverar inte ett pris på 70 kronor. Vitlöksbrödet var gjort på köpt baguette och hade visst fin vitlökssmak men var inte så väldigt utmanande. Vad vi däremot undrade var om man inte får tallrikar till förrätter i vanliga fall.

Varmrätten då. Tinas Nachos Acapulco med räkor. Detta var inget vi inte hade kunnat göra själva. En näve halvvarma nachos serverades med en klick av vardera guacamole, gräddfil och salsa. På detta fanns också en handfull konserverade burkräkor. Det hela var bara trist, enformigt och föga imponerande. Detta då till ett pris på 105 kronor. Hälften av det priset hade möjligen varit motiverat.

Gabbis beställde Fajitas mix, och den bestod av två bitar av vardera nöt och kyckling. Köttet låg i en gryta med stora mängder röda bönor som sedan länge förlorat sin spänst. Till detta serverades samma grönsaker som till förrätten och tillsammans utgjorde det hela en stor och väl tilltagen portion. Andra tillbehör var samma såser som till nachosen och en liten hög med riven ost. Det fanns även en typ av ris som enligt menyn skulle ha mexikansk prägel, men som mest fungerade som utfyllnad. Tre små tortillabröd var även inkluderade i måltiden. Denna rätt gick lös på 149 kronor.

Vanligtvis brukar vi yvas över smaker och kombinationer, men här fanns helt enkelt inget att kommentera. Inget smakade någonting och då är ju ändå det mexikanska köket inte känt just för sin mesighet gällande smaker.

För att inte fullständigt tappa modet försökte vi hitta några positiva drag: Ölen, Cruz Campo, var kall och god, innergården hade varit fin vid vackert väder och servicen var snabb.

Mer än så finns inte att säga om besöket. Vi lämnade stället 450 kronor fattigare och en erfarenhet rikare: Vi hade nu hittat en krog som var värd en singelfluga!

Ibland blir det inte som planerat. Länge hade vi tänkt ta med oss boken på ett besök på Restaurang Retro i Malmö. Det skulle ske en afton när Tomas Fridén jobbade i köket, eftersom ryktet om hans fallenhet nått oss. Men tiden gick, ett nytt jobb dök upp för Tomas och vårt besök i den här mannens grytor hade gått om intet om vi inte fått en inbjudan till en "hemma- hos- middag".

Middagen inleddes med en fördrink. Den var av okänd spritsort och serverades något ljummen. Efter denna bars en perfekt upphälld öl fram; med skumkrona och immiga glas. Allt detta med hög servicegrad. Under fördrinken blev vi förberedda på vad vi skulle få på våra tallrikar. Till förrätt skulle det serveras grön ärtsoppa med tryffelcrème och till varmrätt knaperstekt ankbröst med blomkålspuré, smörsvängda sparris och en rödvinssås.

Förrätten serverades i stora varma tallrikar. Den gröna soppan var vackert upphälld runt en klick crème och med droppar av tryffel som dekor. Soppan hade en krämig konsistens och synnerligen väl avvägd balans mellan den syrliga crèmen och den lite söta soppan. Det som kunde invändas var att portionen var lite väl tilltagen. Det skulle bli svårt att orka två rätter i den här storleken. Det vi också saknande var en bit bröd för att bryta av den ganska kraftiga tryffelsmaken med.

Ankbröstet anlände till bordet på en upplagd portionstallrik, även den varm och rätten hade ett förföriskt upplägg. Ankbröstet serverades i väl tilltagna portioner med en fantastisk knaprig yta och en perfekt temperatur. Blomkålspurén var väl uppblandad med potatis och hade fått en blank yta och mjuk och luftig konsistens. Blomkålen kändes nyskapande och vann överlägset över en vanlig potatispuré. Såsen hade kokats ner och hade en fantastisk smakhöjd. Den gifte sig med ankan och purén på ett sällan smakat sätt. Sparrisen hade riktigt krispig konsistens och knopparna fick det hela att lyfta ännu ett steg. När det gäller varmrätten fanns inget att anmärka. Den var helt enkelt perfekt.

Det serverades ingen dessert, men med tanke på portionernas storlek och kraftfullhet var det välplanerat att stå över den sista rätten.

Vi tackar helt enkelt för oss och ger Tomas kokkonst 5 konfiterade flugor. Må han snart gästspela på en krog nära er så ni får möjlighet att avnjuta den här mannens matlagningskonst!

Besöket ägde rum en ganska kall kväll i början av december. Vi blev visade till ett bord på nedervåningen, just bredvid baren. Fördelen var att vi där hade bra uppsikt över köket, men nackdelen att vi hamnade mitt i serveringspersonalens lite mer privata sfär.

Både Gabbis och Tina beställde Panzerotti con gorgonzola, prosciutto, noci e basilico och till efterrätt en pannacotta med lime och skogsbär. Eftersom bilen stod utanför och det var mitt i veckan nöjde vi oss med Pellegrino och lättöl.

Servicen var det egentligen inget fel på, men det var störande att personalen hade högljudda, och helt uppenbart privata konversationer inom hörhåll. Visst kan det tyckas charmigt, men detta fallet var det bara störande. Inte heller ser det så trevligt ut när serveringspersonalen halsar sin Pellegrino, för att sedan trava iväg med sin bricka. Dock: Snabb servering av maten och bra rekommendation om dessert.

Pastan var helt klart italiensk på många sätt. Den var vällagad av goda råvaror. Det vi saknade var det där lilla extra, det där som gör att man minns en rätt. Pannacottans smakblandning var intressant, men vi var helt överens: Detta stället är inget man skriver hem om och belönar det med tre konfiterade flugor med ett rätt graverande minus efter.